Gästbloggare FEM

Det är med den
äran…
…jag kliver in
hos denna fenomenala människa och gästbloggar. Full i beundran för det
föräldraskap Anna och Christian ger alla sina barn så vill jag allra först ge
en eloge till hela denna fantastiska familj!
Lite korta fakta om
mig:
• Ellen, 35 år, bor i Tibro
• Gift med en värmlänning och vi har 2 barn
ihop, en dotter som fyller 13 och en son som blir 10
• Bor i radhus, kör kombi, har hund
• Är ”sjukpensionär” pga av ME/CFS, kronisk
borrelia, babesia och bartonella

• Skriver i omgångar mycket blogg, skriver
ibland krönikor på olika ställen
 
Så vad ska jag
uppta Er tid med? Jag kommer med lite tankar och funderingar kring
föräldraskap, familjeliv och vidden av att ha en stabil kärna.
Så många av våra
ungar mår dåligt idag i samhället. Självmord bland unga ökar drastiskt och det
som är än mer tragiskt är att det går längre och längre ner i åldrarna.
Man kan ju
spekulera i vad som gör detta i oändlighet men jag tänkte försöka ge min egen
syn på utvecklingen. Mina ord är ingen lag utan bara mina egna tankar och
funderingar.
Jag tror idag att
barn är ensamma. Trots ett mediaflöde som är overkligt tillgängligt.
Våra barn är också
allt mer stressade, detta till synes att vi gör allt mindre rent konkret
(vilket i sig är ytterligare ett problem som kräver en helt egen blogg).
Samhället idag är
inte byggt för familjen, så som den från början var menad och såg ut. Inte
sällan är familjer splittrade och det råder ibland osämja kring barnens
vistelser och mående.
 Vi lämnar också bort våra barn tidigt för att
det krävs att två föräldrar jobbar om ekonomin ska gå ihop på ett drägligt vis.
Detta trots att vi
vet att anknytning till föräldrar (och faktiskt främst modern) är livsavgörande
under de första levnadsåren.

Redan i denna unga ålder
börjar ett hårt klimat som sedan fortsätter upp i skolålder och det med en eskalerande fart.

Det ska vara
genusneutralt från dag ett. Jag är för att barn ska få leka med precis vad som
helst och vara som man är borde vara en ickefråga, det är ju självklart.
Jag är däremot
väldigt emot att man försöker sätta saker i händerna på barn för att tvätta
bort en medfödd identitet, oavsett vilken den må vara.
Barn är barn och
ska så få vara. Det behöver inte på något vis styras, pressas eller tvingas in
i ramar och normer utan det växer fram naturligt, precis som sig bör. Det är
inte i vår makt att styra detta.

Sen ska barnen välja
studieområden, planera sin skolgång, sätta sina egna mål, involveras i varje
litet moment. De ska anpassa tid för att planera hur, när och var vilka studier
ska göras och analysera vägen fram till mål samt göra efteranalyser och
utvärderingar. Klasserna är stora och resurserna små. Kraven är enorma.
Undervisning i fast, trygg form med tydligt ledarskap, hade i min värld
fortfarande varit önskvärt. 

Struktur och
respekt är en grund för att orka ta in all information och kunskap.
Att på egen hand,
nyfiket, söka sin identitet utan påtryckningar är nästan omöjligt. Allt går
plötsligt in i en läroplan och allt ska ses som rätt. Till absurdum. Att
individanpassa allt eftersom man stöter på en unik individ är ett minne blott,
nu försöker man fånga upp varje liten variabel från början, vilket i
rimlighetens namn inte kommer hålla.
Var drar man
gränsen för könsneutrala omklädningsrum, religonsbaserade avgränsningar och
vems behov ska ses som mest ”prioriterat” om utvecklingen fortgår i samma tempo
och två individers bästa faktiskt krockar helt med varandra?
Det blir ett stressat
samhälle när alla ständigt ska trippa på tå för alla, utan en tanke på att det
faktiskt finns en form av norm, en kärna, som utgör majoriteten, trots allt.
Lägg där till det
ständiga flöde av samhällsinformation vi alla (barn som vuxna) matas med. Det
är misär både i Sverige och världen och vi får det matat till oss flera gånger
dagligen. Internet är vidöppet och djurplågeri och våldsdåd visas oftare än vad
någon borde klara av. Vi matas med skulden.
När man får barn
följer ett ansvar. Ett ansvar att se våra barn, främja deras utveckling och
livslust. Vi har ett ansvar att älska, att bygga upp, att stötta, se och höra.
Att vara stabila förebilder och ledare, ge möjlighet till sunda val i lagom
skala.
Ansvar att hålla
fast vid värderingar och närhet. Att fostra barnen gemensamt, som en enhet
(separerade föräldrar eller inte!), att leda sig själv och sin partner förbi
hinder och dra åt samma håll för att få en stark, trygg individ i varje
familjemedlem.
Vi måste acceptera
kriser och tillåta svagheter och misslyckande, det är viktigt att se att man
kan resa sig igen, att det går att finna andra vägar och lösningar.
Vi ska vara våra
barn och vår familj lojala främst, prioritera dem i första hand. Det är
grunden, roten, till ett gott, tryggt, kärleksfullt och stabilt liv.
Dagens barn får
sällan chansen till detta. Ett splittrat samhälle, med en splittrad kärna
sliter i våra yngre generationer. Målet tycks ibland vara att skapa en serie
zombies som bara följer med strömmen, men som aldrig ser till sitt eget bästa.
Att vara
identitetslös och rotlös, en grå prick, en av alla, är tärande (ska inte
förväxlas med tysta, inåtriktade barn dock)
. Det främjar inte utvecklingen
hos varken individer eller samhället.
Jag tror att vi ser
de första generationerna som fostrats i detta klimat kliva fram nu. Resultatet
är en mängd barn som mår fruktansvärt dåligt.

Umgås med Era barn, prata
med Era barn, sitt ner och ät tillsammans och ge barnen tid. Älska Era barn och
värdera den individ som bor i varje litet knyte Ni begåvats med. De viktigaste
gåvorna vi kan ge våra barn är tid och kärlek. På så vis tror jag att vi
kan ta tillbaka våra barns välmående igen och främja en utveckling som
gynnar både familj, framtid, individ och samhälle.

Jag tackar
ödmjukast för ordet och för att Ni tog Er tid att läsa.
Ellen

12 reaktion på “Gästbloggare FEM

  1. Fina, allvarliga och kloka tankar om än lite mkt kristdemokratiska. Att leva med ME/CFS är mycket svårt och prövande och man kommer livet nära, det vet jag.
    Kram och styrka!! P.s. Hoppas du är med i patientföreningen, tillsammans kan vi göra skillnad <3

  2. Hej
    tack för ditt inlägg. Tyvärr otroligt motsägelsefullt! Först ifrågasätter du att individanpassa för minoriteter tex könsneutrala omklädningsrum och betonar att det finns en kärna som majoriteten tillhör och att individanpassningen går mot absurdum. I nästa andetag förbarmas du över dom som tvingas vara en grå prick bland alla andra, en i mängden och menar att det är tärande. Hur ska man kunna hitta sin unika identitet om inte majoritetssamhället hjälper till?
    Ena stunden ska barn få styra över sina liv och låta sin identitet växa fram av sig självt… Sen kritiserar du att barn har valfrihet vad gäller exempelvis sätta sina egna mål och val av studier. Och propagerar för att man som föräldrar ska dra åt samma håll (hur ska barnet kunna gå sin väg då om föräldrarna inte vågar visa meningsskiljaktigheter sinsemellan?)
    Avslutningsvis är det förskräckligt hur du kan kalla ett öppet samhälle med fri information som "misär". Hur kan du? Du kanske föredrar censur och diktatur. Låsta arkiv? Innan du går ut och kritiserar demokratin och yttrandefrihet kanske du ska fundera över alternativen.
    Mvh Hanna

    • Hej Hanna. Tack för dina tankar.

      Jag är för att barn får välja på ett barns nivå. Begränsade och anpassade val i situationer som ger begränsad stress och som är åldersanpassat, något jag tycker fattas i mångt och mycket idag. Vi begär för mycket. Uttrycket "alla är vi barn i början" passar mer än väl här. Vi får ge våra barn träning i vardagen. I det lilla.

      Fri information är inget jag är emot alls. Då missförstår du mig grovt. Däremot bör våra barn skyddas från att från tidig ålder klara av att sålla och bära den bördan som informationssamhället idag innebär.
      Det är samma sak här. Man kan diskutera och berätta för sina barn på en lagom nivå men dagens teknik gör att det är ett tungt flöde att hantera och ta in. Det är helt enkelt för mycket för fort…inte bara för barn tror j
      jag. Jag kan själv bli överväldigad av allt man ska orka bearbeta ibland.

      Jag tror fortfarande på att grunden, kärnan, är där stabiliteten finns. Du bygger ett hus på en solid grund, detaljlösningar går alltid att få till allt eftersom, bara helheten är fast och stabil. Därför anser jag inte att man ska börja i att peta på individnivå. Där med inte sagt att vi inte ska möta barnen som ger uttryck för att vara cirklar i en fyrkantig värld. I min "vision" faller det sig naturligt att barn vågar föra sina funderingar vidare och därmed också bemötas om särskilda behov OM grundtrygghet finns i samhället i stort. Även här har föräldrar till barn ett stort ansvar att känna sina barn och vid behov föra talan ihop med dem.

      Meningsskiljaktigheter och att inte försöka dra sin familj mot ett gemensamt mål (en trygg och stark familj med mycket kärlek) är två skilda saker. Vi har ofta olika meningar om saker och ting i det här hushållet men vi har också en stark sammanhållning. När barnen är på "djupt vatten" eller "hal is" drar jag och fadern åt samma håll för att skapa harmoni och balans igen.

      Ha en trevlig kväll 🙂

      PS: Demokratin och yttrandefrihet går jag inte in på här. Men det kan hända att jag gör ett förtydligande av tankar kring dessa begrepp och hur man uppfattar dem i min egen blogg en dag när tid och lust finns. Censur är dock inget jag eftersträvar på något som helst sätt. DS

Kommentera