Gästbloggare Sanningens rum

Jag vart tillfrågad att gästblogga här hos Anna och vart minst sagt chockerad.
Vill hon att lilla jag skall skriva något i hennes blogg.
Otroligt glad och tacksam är jag i alla fall.
Inte var det lätt att komma på något att verkligen skriva om. Vad intresserar.
Jag har inte fött barn. Jag har ploppat barn.
Men gör det inte svårt. Berättar om förlossning. En som inte gick alls som jag trodde och en som gick precis rätt.
Om förlossning, kejsarsnitt och efteråt.
När jag väntade Denniz under 2008 så var det inte den lättaste graviditeten, men ändå inte svår.
Hade allt för tidiga värkar. Redan i veckan 22 kom de och svimmade en del. Så vart sjukskriven i olika procent och tillslut helt.
Läkarna och barnmorskorna sa att jag aldrig skulle gå tiden ut.
Det enda jag vill var att komma förbi nyår. Att Denniz skulle födas 2009.
Han var beräknad den 6 januari.
Gick nästan på helspänn tiden som sjukskriven.
Tiden gick. Julen och nyåret 2008 passerades och han skulle visst bli en 2009.
Att jag sedan skulle gå över tiden var det jag minst hade räknat med.
Men att saker inte blir som man tänkt sig är något jag lärt mig är ”normalt”.
Jag har enligt mig den bästa inställningen till just en förlossning.
Att kvinnan är skapad för att bära och föda barn. Den kvinnliga kroppen är som gjord för detta.
Och skulle saker och ting gå fel eller något så finns det alltid hjälp att få.
Hade även ett worst case scenario.
24 timmars förlossning med värkar som slutar med akut snitt.
Ack så fel jag hade.
Det hela slutade med 48 timmars förlossning med värkar och ett otroligt smärtsamt försök med sugklocka.
För att sedan ha förlossningen helt utom min kontroll och helt i ett stort läkarteams händer.
Ett katastrof-snitt var ett faktum. Fort fick det.
5 minuter efter att förlossningsläkaren hade fattat beslutet om snitt, så var Denniz född den 16 januari 2009.
Men jag fick inte träffa honom. Inte se honom.
Honom sprang de iväg med till ett annat rum för mer hjälp och jag fick allt vara kvar för allt efteråt.
Han mådde bra men fick vara kvar med läkare och sin pappa, och jag fick åka upp till uppvaket för att piggna till och landa.
Fick en kort minut med honom innan. Min lilla prins. Mitt mirakel.
Dagarna efter snittet var en stor bergodalbana med smärta och lycka. Att inte kunna gå, sitta eller ligga utan smärta. Men lycka över att ha min son hos mig och att han mådde bra.
Och har mått bra sedan dess.
Denniz förlossning skapade dock en rädsla för en framtida förlossning. Att det skulle sluta lika.
Själva snittet var inte det värsta. Just sugklockan.
Hur den känns (enligt mig) önskar jag inte min värsta vän.
När jag vart gravid med Amanda 8-9 månader efter Denniz förlossning skapade glädje och rädsla.
Ett planerat snitt var ett krav. Det meddelades vid första kontakt med barnmorskan på mödravården.
En lycka faktiskt. Att slippa gå igenom alla samtal som kan krävas för ett snitt annars.
9 dagar före beräknad förlossning checkade jag och maken in på Södersjukhuset för Amandas planerade snitt.
Ett snitt jag minns med glädje och lättsamhet.
Allt gick så lugnt till och jag mådde otroligt bra under hela operationen. Fick ha hennes nära direkt efter och hon var med oss båda på uppvaket.
En otrolig skillnad.
Och jag mådde underbart efteråt. Ingen speciell smärta.
Jag var redo att ta en dusch redan 3 timmar efter vi hade kommit upp till rummet.
En vanlig förlossning är inte för alla.
Alla klarar inte det.
Enligt mig är man inte mindre mamma för det.
Även fast flera har andra åsikter.
Fast ibland erkänner jag, jag är lite avundsjuk på alla er som fått kicken från att ha krystat ut ditt barn.
Följ min vardag med barnen, med mig och allt vad det innebär påhttp://www.sanningensrum.se
Kram Sofie

4 reaktion på “Gästbloggare Sanningens rum

  1. Tänk så olika det kan vara & …Som du "säger" inte är man mindre mamma för det inte heller om amningen inte skulle fungera,för det är oxå en sådan sak som alla inte kan…
    Härliga bebisfoton & jag tackar dig för att du delar med dig detta & önskar dig & din fina familj all lycka/Kram Annas Mamma & Trollungarnas stolta Mormor 🙂

  2. Tack för din story och oj vad jobbigt det lät med pojken. Fru Eriksson har fel när hon säger att alla inte kan amma. Den som söker hjälp om det inte funkar och ger sig fan på att det ska göra det, lyckas, det kan ta sin tid men förr eller senare kommer det igång. Sen kan det vara så att man inte orkar gå igenom den processen eller ens vill det och då är det så helt enkelt. Ingen som inte ammar ska dömas för det. Forskningen talar dock sitt tydliga språk i frågan, det är bra att amma men det är otroligt tur att det finns ersättning för den som väljer det<3. All min erfarenhet kommer från min tid inom amningshjälpen, från egen erfarenhet och från allt jag läst i ämnet.

Kommentera