Ge det tid….

Jag ber om ursäkt att jag inte skrivit på länge, ni är många som via instagram berättar att ni saknar mig och önskar läsa inlägg här, känns kul att ni saknar mig men jag har tappat skrivlust och faktiskt om jag ska vara riktigt ärlig har jag inte vågat dela med mig. Jag är just nu sårbar och det gör att blotta sig känns skrämmande. Men jag känner att jag tror vi är många där ute som har samma svårigheter som vi och har bestämt mig för att ändå våga blogga. Vi lever som en del av er vet via instagram med NPF (Neuropsykiatriska funktionsvariationer så som ADHD/ADD/Autism m.m) och i vårt fall handlar det om ADHD i kombinerad form och svår. Detta gör att vi har många fler utmaningar i vårt föräldraskap. Att alla som har barn vet att det kan vara en utmaning att vara förälder kan vi nog allihop vittna om. Men att ha barn med NPF (eller annan svårighet/sjukdom) sätter verkligen föräldraskapet på prov. När man får ett barn med humör och vilja som litet ser man det som gulligt men när det inte bara handlar om humör och personlighet utan en funktionsvariation då är det inte längre gulligt utan det kan bli både stressande, uttömmande och svårt. I vår familj skyller vi inte på variationen eller diagnosen men läser man på finns det många förklaringar. Vi har 3 barn med färdiga diagnoser och 2 som utreds. Här hemma har vi just nu utbrott/explosioner, ångestatacker, tömd energi och mer därtill vilket gör att mycket annat sätts åt sidan. Som förälder blir man ledsen, uppgiven, ensam och frågande. Precis som i en diabetesupptäckt (eller vilken sjukdom/diagnos som helst) frågar man sig VARFÖR? Man går med ständig oro, känsla av ensamhet och trippar på tå. Man gör allt för att agera med lågaffektivitet, lära sig mer, hjälpa och stötta barnen. Vi läser på, åker på utbildningar och föreläsningar. Men trots detta hamnar vi i svackor där man känner sig sämst. Då ges inte annat tid. Bloggen blir lidande, umgänge med vänner eller rent av tid för varann sätts åt sidan. Jätte dumt jag vet men när mycket av både energi och tid går åt för att ge stöd åt barnen, reda i utbrott, prata med skolan, andra föräldrar eller förhindra skador då hamnar saker längre ner på listan. Och oftast är det enkla saker som får vika undan, så som bloggen. Detta kunde ju bli en ventil men för mig räds jag dömande, oförståelse och hat. Många andra vet ju ofta bättre hur andra ska uppfostra sina barn eller hur andra ska göra i livet, ja om man ska lyssna på en del åsikter alltså. Jag vet att vi gör vårt yttersta och jag vet att vi gör allt bra men det är lätt när det är mycket att trycka ner det och känna sig sämst. Det tror jag alla föräldrar någon gång känner diagnos eller inte. Jag tror att man får ge allt tid. Bloggen. Familjen. Svårigheterna. Ja allt får ges den tid de behöver. Ibland går något före det andra och ibland kommer det andra före och så länge man känner att man räcker till är det bra. Så länge kärlek får vara i främsta rummet och överst på listan klarar vi allt. Och faktiskt är familjen vår nummer ett därför får ni ge oss tid. Inlägg kommer när tid, ork och lust finns. Jag hoppas också att ni ger oss ert stöd. Sprid er kärlek.

Har ni frågor eller tankar skriv gärna men tänk på att jag av integritet inte tänker säga vilka barn det handlar om ifall inte de själva vill.

Man kommer långt med kärlek.

‘Ge barnen kärlek, mer kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv – Astrid Lindgren

En nyfiken Leehloo får avsluta detta inlägg och undrar ni hur man får tid med allt är mitt svar alla i familjen ”hänger på armen”. Vad jag menar är att oavsett vem som behöver stöd eller hjälp så hänger övriga barn med bredvid (eller på armen) ❤

Hoppas få er förståelse om bloggen viks lite åt sidan. Hoppas få er förståelse i att man som förälder är sårbar. Och hoppas att ni kan ge oss er kärlek eller kunskap.

❤ Kärlek till er alla ❤ /TrollMorsan

16 reaktion på “Ge det tid….

  1. Vet att det är jobbigt mad alla diagnoser så ta det lugnt med bloggen och skriv när du känner för det. Hoppas ni får all hjälp ni behöver. Grattis till den söta tösen.

  2. Önskar er all lycka och kärlek, och vet du, vilken tur att vi alla är olika , alla är unika i vår herres hage. och det är bra! Heja er.

  3. Ta nu hand om alla era barn ni har satt till världen!! Förstår att det är tufft. Varför väljer ni att skaffa fler barn om ett flertal av dem ni redan har mår dåligt och är sjuka?

  4. All styrka till er. Förstår att ni har ett berg att bestiga. Hoppas att ni får hjälp annars orkar man inte. Jag har en son med autism med beteendestörningar. Förpuberteten och tonåren var inte att leka med. Men sen vände det och nu är det mycket lugnare. Viktigt med rätt bemötande och struktur. Fungerar skolan?
    Kan ni få avlastning typ storfamilj eller kamratstödjare. Var inte rädd att ta emot hjälp. Det är inget misslyckande.

    • Kommunikation med skolan fungerar men det är många köer och jag antar att de gör vad de kan även om vi känner att allt tar sådan tid. Vi har mycket struktur och scheman. Här gått strategikurs och tar in mycket hjälp via föreläsningar och samtal.
      /TrollMorsan

  5. Hejja er!

    Era barn har fått de bästa föräldrarna de kan ha ❤
    Var stolt över vad du och din man fått i gåva!
    Barn som får vara de individer de är med och utan diagnoser!

    Min största lycka är att se hur det strålar av glädje i barn och barnbarns ögon, diagnos eller inte, funktionsvariation eller inte, glädje som väller ur barnaögon är oslagbart!

    Annan Annas kommentar kan du väl bara hoppa över, avundsjuka har många ansikten 🙂

    Ha en härlig kväll!

  6. Oavsett diagnoser är det en tid med oro,besked,kaos & sedan ska både barn,vuxna & omgivning landa i det . Vilket tar tid & massa ork. & som förälder får man ju oftast vänta till sist med hantera sina känslor kring allt. Nu brukar kaos vara mitt rätta element tydligen men det sliter på en när det handlar om ens barn. Då är det helt riktigt prioritera bort allt som inte är nödvändigt. Man ska orka med det viktiga i många år & knäcka sig själv för tillfredställa andras (vuxnas) krav är en galen idé som finns i dagens samhälle. Här är ”nödbromsen” dragen i,om folk inte fattar när man måste prioritera sina barn,både de som fått en diagnos & ska kunna hantera det & syskon till det barnet. Oavsett om det är 1 eller 10 så kräver det en hel del. Ja,då är det nått fel med den personen. Prioritera eran familj,det som ger positiva saker & skit rent ärligt i resten. Bloggar osv finns kvar sen om ork,lust & intresse finns kvar sen .
    Även om jag inte är den som grubblar på varför & tänk om när man får en diagnos så ska man ändå hantera en massa känslor. Här prioriteras familjen,vad ger oss ork leva med allvarliga diagnoser,oändliga mängder landstingsbesök osv.
    & det tänker jag fortsätta med,oavsett andras åsikter. De kan prova byta liv med oss. Eller er & sen uttala sig. Man gör så gott man kan utifrån det man vet idag & lär sig på vägen (förhoppningsvis. Precis som alla andra

  7. Säg mig, om ni har ett sådant helvete som du beskriver, vad är det då som drivit er att skaffa fler barn = mindre tid och mindre koll på varje enskilt barn? Och varför tror du att ni är så hårt drabbade av diagnosbarn? Är det p.g.a. biologisk ärftlighet eller uppväxtvillkor?

    • När skrev jag att det var ett helvete?! Jag skriver för att ge mina läsare förståelse för att prioriteringen är annan än exempelvis bloggen. Jag skriver också för att dela med mig, ge tips och inspirera andra. Oavsett diagnoser, sjukdomar eller behov skulle jag aldrig välja om mitt liv. Jag trivs och jag ger 120% till familjen. Dessutom har vi ett jätte fungerande schema med tid för varje enskilt barn. Deras behov är olika och vi ser till var och en av dem. Npf är ärftligt och har INGET med uppfostran/uppväxtvillkor att göra. Att ens tro det säger att kunskapen tyvärr inte är stor. Finns mycket att läsa om just NPF.
      /TrollMorsan

  8. När jag arbetade som förskollärare hade vi i snitt ett diagnosbarn per grupp. Varför tror du att det nu finns fyra – fem barn per barngrupp?

    • Nu är jag ingen expert alls. Jag tolkar dock din fråga som varför jag tror att NPF ökat? Eller ska jag tolka den annorlunda?
      Jag tror inte NPF har ökat jag tror att vi blivit mer insatta och fått mer kunskap om det. Var på en föreläsning i veckan där vi fick höra att det finns många som inte ens vet om att de har Torettes syndrom (föreläsningen handlade mycket om det) Jag tror som sagt att det funnits hela tiden men att vi har en annan kunskapsnivå nu. NPF är en funktionsnedsättning och inte något som beror på storleken av barngrupperna eller något hittepå. Vet man hur en utredning går till vet man hur mycket föräldrar och barn får gå igenom. Något som iallafall jag inte skulle göra bara för att utan något jag gör för att hjälpa mitt barn. Nu hamnade jag kanske ur spår men just detta ämne berör mig mycket!
      /TrollMorsan

  9. Jag förstår att ni har det jättetufft, har själv jobbat med barn med autism och mött familjer som varit helt slutkörda. Jag tänker efter att ha följt din blogg i flera år att vilken fantastiskt tur era barn har som har er som föräldrar❤️Sänder styrkekramar till er alla och tack för att ni delar med er så öppenhjärtigt❤️

Kommentera