Naket och ärligt….

Jag har ju sagt att jag ska plocka ner fasaden, lägga masken på bordet och bara vara mig själv. Att naket och ärligt skriva ifrån mitt hjärta och öppna mig för er läsare. Självklart kommer jag att behålla min integritet och välja vad jag vill skriva eller svara på. Men i det stora hela kommer ni att få läsa om det mesta i vårt liv. Jag vill vara ärlig och tror att jag vinner mer förståelse och även att ni läsare får lära känna MIG genom detta. En tanke som känns skön för mig.
Och nu kommer det ett sådan där ärligt inlägg, ett naket och blottande inlägg.

I augusti fick vi veta att vi väntade vårt elfte mirakel. Vi var jätte glada över beskedet och vi kände att det skulle bli mysigt och faktiskt kanske vårt sista. Veckorna gick jag mådde illa och hade de typiska symptomen. Magen svullnade fort och vi insåg att snart kunde vem som helst gissa sig till det genom att se mig. Jag skrev in mig på MVC och allt kändes ”på riktigt”.
Ytterligare en vecka gick jag beräknades att vara i vecka 14 så ultraljudstiden var redan bokad. Ett datum vi verkligen såg fram emot.
Men så Måndagen den 13 oktober åkte jag in för en kontroll då helgen hade inneburit en del blödningar och oron kom, men ändå fanns hoppet att det bara var normala blödningar och inget allvarligt.

Jag kommer till gynekologmottagning och får träffa en försynt läkare som gör en utförlig undersökning under tystnad. Till slut efter många minuter och noga mätningar med mera säger han att det är ett pågående missfall. Men för att vara på den säkra sidan tar han in en läkare till. En läkare jag har träffat vid mina förlossningar. Han kollar också och det konstateras att livmodern är stor som i vecka 14 men embryot är 9 veckor. Missfallet är pågående. Här brister det totalt för mig. Jag gråter och blir såklart jätte tom. Han säger till mig att jag kan lägga in mig för att få missfallet klart inne på sjukhuset eller åka hem för att ta hand om det hemma. Han bedyrade att allt skulle gå bra hemma och att vi bara behövde en återbesökstid för att se så allt gått bra.

Jag som avskyr sjukhus åkte såklart hem, med en återbesökstid tio dagar senare. Men jag hann inte ens hem förrän det gjorde jätte ont, jag svimmade och Hjärtat fick försöka få liv i mig. Han frågade mig vet jag om vi inte skulle åka in akut. Jag bad om att vi bara skulle ta oss hem, jag visste ju att barnen precis skulle komma från skolan och ingen barnvakt fanns i närheten. På vägen hem svimmade jag nog både tre och fyra gånger. Väl hemma fick jag hjälp på toa för att jag ville bara duscha. Satte mig på toa först men svimmade igen så Hjärtat hjälpte mig ner på golvet och ringde ambulans. Jag har såklart minnesluckor då jag svimmat av men har pratat öppet om detta med Hjärtat. Ambulansen kommer, personalen är grymt bra och lugna. De konstaterar blodtrycksfall och givetvis låg puls. Får lyftas in på bår med värmefilt, dropp och massor med övervakning. Akut in till sjukhuset där jag fick hjälp omgående och mycket trevlig personal även här. Jag repade mig snabbt även om psykiskt tog detta på mig enormt. Hjärtat fick uppleva det utifrån vilken han också kände som otäckt.

Återbesök den 20e oktober såg bra ut, jag hade fått med allt och slapp därmed skrapning. Det gjorde mig ju lättad men såklart känns allt så tomt. Den psykiska smärtan kan också göra oerhört ont.

Vi förlorade nummer elva och samtidigt som jag förstår att något var fel så gör det otroligt ont. Vissa dagar går jätte bra men andra kommer känslorna sköljande över mig. Jag gråter och det gör ont. Men jag försöker vara stark. Bryter ihop och kommer igen. Men självklart påverkar detta otroligt mycket.

Jag ville dela detta med er för att det är en del av mig. Det påverkar mig i känslor, hjärta och själ. Vilket också kan komma i uttryck  hur min ork, sinnesro och mående är. Det blir också mer förståeligt för er som läsare om ni vet vad som hänt runt mig. Att frågan ”är du gravid?” just nu gör jätte ont. Och att jag faktiskt inte är gravid för att vi förlorade den tilltänkta graviditeten. Att ni får full insikt och förståelse tror jag vi alla vinner på.
Nu blev det ett långt inlägg men också ett väldigt naket och ärligt. Ett inlägg rakt ur hjärtat.

Var rädda om er. Mängder med kärlek till er alla!
Image and video hosting by TinyPic

21 reaktion på “Naket och ärligt….

  1. Tio tusen miljoner stöttekramar. Har själv förlorat ett barn i v 11 som slutat växa i v 6. Samt fött ett barn i v 20 som var för liten för att överleva. Man är glad för de barn man har men sörjer de man inte fick behålla. Gråt, prata men glöm inte att kramas. Varma kramar från norr (ett ställe du har personlig relation till 😉 )

  2. Detta var så hemskt när jag fick reda på detta & gör ont i ♡-at….
    Var så rädd att förlora även dig,Anna som du vet 🙁

    Har inget bra att skriva mer än att detta gör mig såå fruktansvärt ont att du/ni fått gå igen sådana svåra saker som det är/Kramar Om & tänker på er!

  3. Been ther twice. Det gör extremt ont och du får sörja, gråta och prata prata prata finns där för varandra.

    Själv sörjer jag själv efter en abort i juni och det tog mig extremt hårt, speciellt när folk i min närhet väntar barn(blir moster för första gången i februari och min kusin ska få sitt första barn med sin sambo också i februari). Vi tog detta beslut då jag just nu håller på att utbilda mig plus att min sambo genomgår en depression. Men när jag är klar om 2 år vill jag ha en sladdis.

    Jag önskar er allt gott och ger dig en styrkekram från Malmö.

  4. Men lilla vännen det som du nu upplevt önskar jag inte min värsta fienden, är så man ryser i hela kroppen. Fick själv ett missfall i sjuttonde veckan mellan 2:an och 3:an. Hämta nya krafter tillsammans med din familj och hoppas du är på bättringsvägen. Fin design på sidan. Många kramar från Skåne!

    Lisa från Skåne.

  5. Kära du, så ledsen för din skull, samtidigt funderar jag på att det inte var så länge sedan som du höll på att bli lämnad och att det kanske är lite väl snabbt efter försoningen med ett barn till? Jag har genomgått exakt det du gått igenom med ett missfall men försökte då fokusera på vad jag hade och vips så kom så småningom vpr efterlöngtade fyra. Önskar er innerligt lycka till för en elva 🙂 om det är det ni vill❤️

    • Allting har en mening. Vi går igenom prövningar och när vi tagit oss igenom dem kommer vi starkare ur dom. Allt som sker finns det en plan för på något sätt. Nu gjorde detta ont och om det hade varit för tidigt efter försoning eller inte får vi inte svar på nu. Det vi vet idag är att vi aldrig kommit varann så nära förut i och med den svårighet vi gick igenom i vårt äktenskap för ett par månader sedan som vi har gjort nu. Vi är otroligt nära varann och ärliga i att berätta vad vi känner, tänker eller tycker. Det känns så skönt.

      Kram Kram

  6. Det är tufft. Har en nära vän som ensam kämpat, både personligt & ekonomiskt för att ensam göra IVF-försök. (Helt utan bidrag är det flera hundra tusen kronor det handlar om ) Efter många försök blev det äntligen ett plus men den lilla tjejen dog i magen i vecka 20. Efter det har det inte blivit några fler plus på stickan, så var glad och kanske "nöjd" med de barn du fått. Alla har inte den lyckan.

    • Detta handlar absolut inte om att inte vara "nöjd". Oavsett hur många barn eller inga man har önskar jag ingen att få gå igenom ett så hemskt missfall som jag gjorde. Både kroppsligt och själsligt. Jag behöver ingen påpekan om att jag har lyckan att fått barn för jag är lycklig och tacksam. Dessutom lider jag ofta för de som kämpar, inte får barn trots att de vill ha osv. Jag är nämligen en medmänniska, med empati, omsorg och omtanke om andra. Så jag lider verkligen med din vän <3 Beklagar verkligen.

      Kram Kram

  7. Kramar till er!!
    Fy, vad hemskt att gå igenom nåt sånt. Och jag förstår inte vissa kommentarer om att " var tacksam för de barn ni har" osv.
    Klart ni/man är tacksam för de barn man har!!! Sen spelar det ingen roll om man har 0, 1 eller 15 barn så är ett missfall lika hemskt och jobbigt att gå igenom!!

    Tack för att du delar med dig av ditt och familjens liv. 🙂

  8. Är så ledsen för eran skull!
    Vet själv hur det är att gå igenom det, har haft många missfall, både sena och tidiga. Har fått låta kroppen sköta det självt, gjort skrapningar och fött fram. Och man får låta det ta tid, att få sörja. Och prata om det, stäng det inte inne för det gör det bara jobbigare.

    Skickar er massor av styrkekramar <3

Kommentera